Det välkomnande biblioteksrummet

När jag läste programmet för Dela läslusts studieresa till Dalarna blev jag intresserad direkt, särskilt eftersom fokus var just bemötande och mångspråk. Som tur var fick jag chansen att åka!

Vi fick besöka tre orter och tre huvudbibliotek som alla förstås har olika förutsättningar och lösningar både när det gäller hur själva rummet – biblioteket som mötesplats- är utformat och arbetsformer.

På biblioteket i Borlänge inspirerades jag av deras utåtriktade verksamhet gentemot förskolor, specifikt femåringar, deras sagostunder och ”bokskola”. För mig var det en viktig påminnelse att lyfta böcker på andra språk än svenska när jag introducerar barn till biblioteket. Blev även imponerad av hur de jobbar kring kvalitet, att de efter varje möte med en barngrupp dokumenterar och utvärderar utifrån en checklista.

Peo och Hamed berättade om deras arbete med språkvänner/flyktingguider, ett projekt för att skapa kontakter mellan nyanlända och svenskar där första träffen sker i biblioteket och sedan på valfri plats. I filmer och material som visas märks det att projektet är väldigt uppskattat. För många är detta första kontakten man har haft med en svensk person eller familj, människor som tidigare bara mött svenskar som ”har betalt för att träffa mig”. Det lyfts att det är viktigt för oss svenskar att se och förstå att flyktingar är människor precis som vi och att vi kan göra en insats och hjälpa en annan människa. Måste erkänna att trots det fina och framgångsrika projektet gör det mig beklämd att höra att svenskar i allmänhet är så dåliga på att öppna sina hem eller våga ta kontakt med nya människor. Vi behöver lära oss att bli gästvänliga. Projektet kan då bli ett sätt, en ingång till en känsla av delaktighet i samhället för människor som stället upp som ”vän”. Att inte enbart tänka att samhället måste ta sitt ansvar utan att vi enskilda är en del av samhället och därmed bör göra vår del.

På Säters bibliotek har man mottot: Alla ryms! Ett motto som inte enbart är internt utan syns i biblioteksrummet. Verksamheten styrs i mångt och mycket av behoven som finns just nu, vilket verkligen märks i exemplen de lyfter. Som när hotellet blev flyktingboende för 120 personer och 50 dök upp på bibliotekets läxhjälp och ville lära sig svenska. Det blev en utmaning för bibliotekets personal som resulterade i träffar som kallades ”Mötas på svenska” som sedan övergick till att bli ”Nybörjarsvenska” med ABF som nu är självgående. Man snappade också upp att tjejerna som bodde på flyktingboendet behövde ett _eget rum_, därför har biblioteket en tjejgrupp som träffas torsdagar kl. 15-17 när biblioteket har stängt. Där fikas och dansas det för fullt och tjejerna använder bibliotekets iPads flitigt. Biblioteket kan också fungera som ett komplement till ungdomsgården i sina aktiviteter som en plats där tjejer får ta mer plats i och med att killarna lätt dominerar på ungdomsgården.

IMG_0277

Ett roligt grepp tycker jag var avdelningen ”Bokguldet” (vilket också är namnet på deras blogg) där personalen lyft fram guldkornen i sin samling, såna där böcker som lätt försvinner annars. Särskilt kul att se att många HBTQ-böcker rymdes där. Här åskådliggjordes bibliotekets motto på ett bra sätt, genom att visa vilka frågor man tycker är viktiga.

Sista anhalten på studieresan var Ludvika vilket för mig blev en kontrast till de övriga. Det som gjorde mest intryck var bibliotekets tysta avdelning som upptog en stor del av biblioteket, däribland hela skönavdelningen. Att bibliotek har tysta avdelningar är inte alls ovanligt, Säter hade t.ex. ett tyst rum, men jag har aldrig upplevt det tysta riktigt såhär framträdande förut annat än kanske i lite väl stereotypa skildringar av den propra hyssjande bibliotekariestereotypen.  På Ludvika bibliotek skedde en rockad där stora delar av biblioteket blev tyst zon. I zonen är det möblerat för att sitta en och en – möbleringen ska ej inbjuda till prat. Datorerna som tidigare stod tillsammans är nu utspridda. Stolarna vid studieplatserna är fastlåsta så ingen ska kunna flytta en stol för att sitta tillsammans med någon.

IMG_0314

Det lustigaste tyckte jag var hur vi som grupp påverkades av att vistas i denna miljö, trots att vi själva är bibliotekspersonal av olika slag blev vi tysta och ställde få frågor under presentationerna och även ute i biblioteket smög och viskade vi trots att vi ännu inte klivit över gränsen till den tysta zonen. Budskapet om tysthet gick inte att missa, förbudsskyltarna fanns på pelare, i pratare, fastklistrade på golvet, men mest framträdande var förstås den dragna gränslinjen i såväl tak som golv. Mig gav det varken positiva intryck eller associationer, jag ser tullar och gränskontroller framför mig och känslan av att är man besökare här är det bäst att varken höras eller synas.

Sammanfattningsvis klev jag på tåget från Ludvika med blandade känslor, fylld med tankar, grubblerier och inspiration inför mitt framtida arbete.

/Maria Markusson, Björksätra bibliotek Sandviken

Annonser