Språkcafé, flerspråkiga sagostunder, ny hylla med språkmaterial, språkvärdar, översättning av informationsblad om i biblioteket till nio språk, scanning av dokument, tolkning av myndighetsdokument…
Listan fortsätter och ändå har man känslan av att inte göra tillräckligt. Vi jagar hela tiden idéer på vad vi kan göra mer, bättre. Och det är bra. Vi ska alltid utvecklas, inte stanna upp. Men kanske ska vi också vara nöjda över det vi gör. Ge oss själva en liten klapp på axeln. En klapp som också kan ge oss kraften att utveckla oss ännu mer.
Min förhoppning inför resan till biblioteken i Malmö var att få ta del av en massa bra idéer och tips på aktiviteter som vi på biblioteket kan göra för nyanlända och som jag kunde realisera på ”mitt bibliotek”. Och det fick jag. Samtidigt kunde jag förvånat inse att när jag faktiskt började berätta vad vi gör så är vi inte tomma på aktiviteter eller idéer. Vi har faktiskt kommit ganska långt.
Jag jämför med Malmö stadsbibliotek och Rosengård där man ordnar sagostunder på flera språk, språkcaféer och ser till att det biblioteket är en välkomnande plats att samlas på. Bland mycket annat.
Att vara nöjd med det vi gör betyder inte att vi inte kan bli bättre och göra mer. Eller kanske göra annat eller annorlunda.
De frågor som många av oss i resegruppen hade rörde sig om hur man ska prioritera, vilka hinder man möts av och hur man gör kring rent praktiska frågor som hjälp med kopiering, scanning och liknande. Fick vi svar på våra frågor? Både ja och nej.
På Malmö stadsbibliotek har man analyserat hur biblioteket används och kan konstatera att de allra flesta kommer dit för att hitta en gemenskap. Detta är inget förvånande. Även hos oss så märks ett annat nyttjande och ett annat behov hos de som besöker oss. Samtidigt så lever bilden av det tysta biblioteket med sin samling av litteratur kvar så starkt. Och vi försöker hela tiden ge en bredare bild av biblioteket. Vi vill betona mötesplatsen, studieplatsen och möjligheten att ta till sig information. I praktiken leder detta till krockar: hur kan vi vara den lugna, tysta studieplatsen, platsen där man känner ro, platsen där man tar del av kulturupplevelser, platsen där man samlas, där man möts – och allt detta samtidigt?
Vi både får och ger oss ett större uppdrag för att, precis som det står i våra styrdokument, följa samhällsutvecklingen och behoven som finns. Och det är kanske där vår känsla av otillräcklighet kommer in. Vi har inte prioriterat bort. Vi prioriterar allt. Alltid. Samtidigt.
Vi måste prioritera utifrån de förutsättningar vi har. Det handlar kanske inte alltid om mer pengar. Det handlar dock alltid om att vara trygg i de prioriteringar man gör, veta vilka de är, varför de görs och att kunna kommunicera detta utåt. Till andra besökare, till samhället i stort, till chefer och politiker. Om sedan prioriteringarna kommer från politiskt håll tillsammans med finansiella medel, som det till viss del gjorts i Malmö, så kanske valen blir lättare?
Men vi kanske också måste dra gränser? Vad kan man förvänta sig? Och var går gränsen mellan vår vilja att kunna hjälpa till och linjen där vi inte längre faktiskt är professionella? Att försöka förstå och förklara brev från Migrationsverket? Vi gör så gott vi kan för vi vet inte heller var man annars kan vända sig. Men vårt uppdrag måste också ha ramar.
Det handlar också om att formulera sig. Vad menar vi egentligen med ord som mötesplats? Och hur förankrar vi vad detta innebär för verksamheten, personalen och arbetssysslor, hos politiker och andra beslutsfattare? Så länge vi inte själva har formulerat vad vi menar så kan vi inte heller mäta om vi når upp till våra egna och andras förväntningar.
Det kan aldrig nog betonas vikten av att samarbeta. Vi kan vara arenan men måste inte alltid vara aktören. Genom att finnas där, med öppna dörrar, så gör vi något.
Välkommen!
Dela Läslust 